Nu är jag inne i "min" femma!!!! Det känns helt underbart att det snart är klart... jag har hittat ALLA kartonger, hängt upp alla kläder (eg min kära mor), TAPETSERAT tre rum (för första gången i hela mitt liv i lördags), fixat o donat. Nu ser jag slutet och jag är oxå helt slut! Vaknade vid 12 idag efter en jobbarnatt, men en fruktansvärd huvudvärk, rinnande näsa och jag tror faktiskt att jag har lite feber. Men det är nog efterverkningarna...

Nu ligger jag och slappar framför TV´n och ser Söderling bli krossad av Federer (iaf i första set).

Sköt om er! "I´ll be back"//Kicks

Nu sitter jag här igen framför datorna när jag egentligen skulle packa i vild förtvivlan... men, men jag har hela natten på mig. Jag grävde runt lite och hittade ett kladdpapper som jag skrev när jag hade nyseparerat, före allt det onda hände. Tänkte nu återge det så det inte försvinner...

Vändpunkten

Hej! 36 år, singel, lite småmullig och ensamstående med två barn som snart fyller 10. Det är en verklighet för många, men nu har det hänt mig och det är mitt liv som har ställts på ända.

"Det händer inte mig" tror många och jag kan ärligt säga att jag har tillhört den skaran under hela min tid som sambo. Nu ser jag världen ur ett lite annorlunda perspektiv. Det går inte bara följa med strömmen ibland måste man simma motströms för att nå dit man vill. Min separation har verkligen varit en vändpunkt i mitt liv.

Vår saga började sommaren 1987. Vi träffades ljuv musik uppstod och flyttlassen gick rätt snabbt in i gemensam bostad. Livet lekte, vi utforskade varandra, reste mycket omkring, arbetade båda heltid så ekonomin var inget stort problem, myste och umgicks på fritiden. Vi trivdes och även vardagen var spännande.

Efter nio år tillsammans så fick vi två underbara killar, som än mera bidrog till familjelyckan. Vi skaffade hus och combi.. ja, jag vet... vi blev riktiga medel-Svenssons. Men efter 18 år tillsammans är det här livet nu slut.

Början till slutet var när min dåvarande sambo kom hem och sa de förlösande orden; "Det här går inte längre..."

Chock, förtvivlan, likgiltighet, aggressivitet och tillslut acceptans har jag hunnit gå igenom från den dagen.

Skulle vi separera? Vi som alltid hade varit det sociala paret, som fixat och donat och tagit hand om allt och alla. Ska VI separera?

Idag förstår jag precis orden som Chapeau skriver om sin separation "det har varit en flykt för att inte behöva ta hand om de problem som vi själva har haft". Jag behöver nu faktiskt återskapa kontakten med mig själv - hur skall jag återskapa mig själv och bli lycklig igen?

Endel är att våga släppa taget om det dåliga i livet och behålla det goda. En separation är naturligtvis en process att hitta sig själv igen. Idagsläget behöver jag endast ta ansvar för mig själv och mina barn. Jag behöver inte tassa på tårna för att vara någon annan tillags.

När vissa människor pratar om vändpunkter i sitt liv nämner de ofta att det har upplevts som en typ av "räddning", (det känns som ett starkt ord för mig men kalla det vändning då). Min vändpunkt stod min kurator Inga-Lill för med frågan "känns det idag som att XX är den rätte för dig - utmanar han dina sinnen?". Den kom som en bomb när jag mådde som sämst med ångest och hela batteriet och till min förvåning tvekade jag med svaret...

Jag började fundera att det kanske är så att vi tillslut växer ifrån varandra. Vi kände varandra så väl och hade gått på i samma tofflor för att det hade varit bekvämt och behagligt. Nu går jag utan och ibland är det kallt och gör ont, men ibland är det härligt att gå barfota och vifta på tårna.

Jag uppskattar vänner och relationer på ett annat sätt nu och tycker att det är bra att jag faktiskt haft det svårt för att få ett annat perspektiv på livet. Jag vårdar de jag har runt mig och tar mera tid för mig själv och mina barn, istället för att vara den perfekta mamman i det perfekta förhållandet med de perfekta barnen i det perfekta huset.

Visst har jag mina jobbiga stunder också. Det är från början många praktiska saker som skall göras klart, samtidigt som jag saknar det gamla livet lite, framför allt det sociala. Nu blir jag t ex inte hembjuden på samma sätt, tjejer ser mig som ett hot och killar vet inte vad de skall säja eller göra för att jag inte skall tro att de stöter på mig.

Idag vågar jag i större utsträckning stå för vad JAG tycker och tänker. Jag vet att det bara är jag som kan förändra mig själv och jag vet idag vad jag tycker är viktigt i mitt liv. Visst är det ledsamt att förlora den person som jag tillbringat så stor del av mitt liv med, men det bra med den relationen bär jag med mig. Tänk på; "För mig är det inte längre väsentligt syster att min lilla vrå av världen skiner perfekt"... Anita Wikman

Tack för att ni läste...

Nu är det bara ett par dagar kvar i denna lägenhet. Hur kan jag sammanfatta den tiden?? Tja, det har varit klart ett lyft att få bo i en liten radhuslägenhet, en liten tomt att pyssla i och inte så mycket att hålla reda på. Men nu har den tjänat sitt syfte och jag och kidsen går vidare.

Men varför jag nu sätter mig ner och tar mig tid att skriva några rader det är att det just har slagit mej...f-n vad jag har samlat på mig MYCKET saker på så kort tid! Just nu är jag i värsta flyttstöket och det verkar ALDRIG ta slut!!!! När insikten sjönk in var när jag packade ner filtar som jag har spritt ut lite överallt, jag lovar att jag har ingen nojja när det gäller dessa tingestar... visserligen är jag frusen av mig men HERREGUD det må ju finnas gränser... Jag "hittade" inte mindre än 11 stycken... ELVA!!!!! Om det är dessa kvantiteter när det gäller filtar - vad är det då inte på väskor, dit jag inte har kommit ännu och faktiskt tycker om att shoppa! Tanken svindlar...

Nu är pausen slut och fröken går tillbaka till projekt "move".

Tjingeling på er och tänk en gång till när ni handlar "har jag verkligen brist på varan...??!

Sitter och bläddrar i en tänkvärd bok, eller egentligen är det ett häfte/handbok för stressade nutidsmänniskor. Iallafall fastnade jag för orden nedan... Gör mig en tjänst och fundera på dem...

I alla situationer i livet kan du göra egna val.

En del avstår från att göra egna val

och låter andra välja, styra och besluta åt dem.

Om valet sedan inte "blev rätt" kan de

bekvämt skylla på dem som gjorde valet.

Att inte välja är också ett val!

Vad väljer du att göra med resten av ditt liv?

Sköt om dig och fundera... Kram Kicks

"Jippi nu är våren här!" tänker du kanske så här under våren när majsolen tittar fram. Fåglarna kvittrar, det är ljust större delen av dygnet, inte lika mycket utekläder att hålle reda på. Vi här uppe i norr kanske till och med blir lite gladare, mer pratsamma och lätta till sinnet när sista vårmånaden har intagit almanackan...

Nu är inte alla "tjoho" så kul, mysigt och trevligt att det blir vår... och jag tillhör då den senare katagorin. Visst tycker jag också att det är mysigt nu när vi kan börja sitta ute o äta, sätta sig i en solstol o titta på solen en stund. Men våren har alltid för min del inneburit snörvlande, kliande, rinnande och ett ständigt medicinerande. När jag blivit vuxen så har våren inneburit JOBB (det skall ju ARBETAS så förbaskat mycket...putsa fönster, ut med vinterkläder, skura och feja inom- o utomhus och inte att förglömma DEN PERFEKTA TRÄDGÅRDEN!!!). Jag har rent ut sagt tyckt att våren har varit pest!

Nu har pendeln svängt lite. Astman har med åldern försvunnit, trädgården har försvunnit i och med separationen, huset med ALLA j..la fönster har gått samma väg.

Nu börjar jag t o m tycka att det är rätt så kul att ha TVÅ rabatter och en gräsplätt på 3 x 6 meter, som jag kan skämma bort med min ömma vård....

Nu skulle bara orken finnas där - jag hoppas att den tröttheten som jag just nu "släpar" på snart skall ge med sig. Här knaprar vi c-vitaminer (både i tablettform o apelsinform), järn (flytande o platt) samt rosenrot... så snart kommer jag att studsa fram mot sommaren. När jag på onsdag i nästa vecka sätter mig på ett flyg till varmare nejder tillsammans med goda vänner... ja ni, då kommer jag att vila till mig orken att flytta i slutet av maj.

Till er alla vårnördar - hoppas att ni lyckas smitta ner mej också med er glädje över att våren är här. Till er andra vårmissnöjda - vi e ju goa o glada resten av året så min tanke var som följer... om vi alla tar vårt ansvar så finns det ju alltid någon under de olika årstiderna som kan pigga upp de andra så det blir jämnvikt...

Kram på er!

"Jag är en underbar och grym brud. Och så skadar det ju inte att jag är riktigt jävla snygg också.Tycker man kan säga det varje gång man ser sig själv i en spegel. Så att man blir helt bortskämd och nästan lite trött på att höra det. =)... "

Satt ute och surfade lite just  och hamnade på en kul sida som peppade... jag tycker det var en helt suverän uppmaning!! Alla är vi så himla "duktiga" på att peppa/berömma/motivera/trösta ANDRA, men oss själva då??? När tar vi lite tid att faktiskt se oss i spegeln och tänka (eller skrika högt) FAAAAN vad jag e bra!!!

Under förra dagen (tisdag) hade jag förmånen att hålla i en utbildningsdag. Mycket roligt, intressant och lärorikt. Vi är två handledare under dagarna och detta var min och T´s sista "camp" tillsammans. Efter genomförd dag så hade vi en liten reflektionskvart tillsammans, lite feedback om insatser vi gjort och vad vi har lärt oss.

Det var tyst en lång stund, sedan bubblade det över... till viss del över att inte deltagarna hade tagit sitt ansvar, men samtidigt att vi kanske inte hade styrt upp tillräckligt, kanske inte varit lyhörda osv osv... Tvivlen gnagde i oss att vi inte riktigt hade infriat förväntningarna.

Nu har jag haft lite tid att smälta gårdagen och nu vill jag bara säja att vi gjorde en toppen insats! Vi bjuder på oss, vi delar med oss, vi bjuder in till dialog (ibland kanske lite för mycket?), vi är goa och glada!

Därför vill jag med denna blomma peppa mig själv, min kompis T och alla ni andra som ibland tvivlar! Tänk på att är syftet gott kan det sällan bli fel!

Kramiz!

Lördag... ledig...solen skiner...kidsen har lämnat boet för att komma tillbaka nästa torsdag (eller om det blir måndag eller nån annan dag)... dvs lugnet har lagt sig... huvudet surrar visserligen fortfarande efter gårdagens lilla happening, men inte så där otäckt som det kan göra ibland, utan bara  lite brus i högra örat. Har inte på nån musik, ingen TV det är bara ljudet från datorn som hörs (åsså då i huvudet). Ljuvligt, ljuvligt att det ibland är tyst. Det var någon klok person som en gång sa att "det är i tystnaden som du lär känna dig själv... " och det kanske inte är helt fel. Det är nog sunt att det är tyst någongång så vi vet hur kul vi har det när det inte är det.

Det här med att vara ensamstående mamma (eller pappa också för den delen)...får jag då någongång känna att det faktiskt är skönt att inte ha barnen? Eller är det så tabubelagt att man ska vilja vara med dem jämt. Ibland känns det som jag argumenterar med och mot (!) mig själv - för å ena sidan så trivs jag med att hitta på saker med dem, dela deras vardag med alla de problem och glädjeämnen tonåringar stöter på. Å andra sidan har jag fått ett enormt behov att bara vara själv... Är jag en sämre mamma då? eller kan det vara så att jag är helt normal? Men vissa egna behov också?

Fast tiden springer iväg - de är 13 nu - hur länge får man vara med? Hur länge får man kramar av 170 cm´s söner? Fast lite glad blir jag när jag idag fick höra att när jag igårkväll var bortbjuden så hade killarna varit förbi med sina kompisar o sett lite TV hemma... Så helt förtappad som mamma kanske jag inte är!

Så nu lutar jag mig tillbaka i solstolen på min halvt avskurade altan och njuter av lugnet o det faktum att jag är rätt bra mamma... för att hämta krafter till de kommer hem igen mina små troll!

Kramiz till er andra fantastiska människor - följ mitt råd och luta er tillbaka och njut att ni är just ni!

... alltså inte jag utan kära kärran...

Usch så hemskt har nästan inte sovit alls under de få timmar natten räckt... Det är nästan värre än att gå till gynekologen! Där vet jag iaf vad som händer och vad som bör göras... men när det kommer till bilen? Hmmm... varför måste det vara så förbannat svårt (jag kanske skall vara ärlig?) eller så OOOOTROOOLIGT ointressant?

Det är bara att hoppas på kidsen, att det skall tycka det är kul att skruva i bilar och hoppas att jag har toppenkontakt med dem om några år. Eller så får jag ge mig ut på "jakt" efter en bilintresserad kompis som kan ställa upp i vått och torrt??? Vad tror ni är lättast?

Tillbaka till förmiddagens äventyr... kom dit i god tid - satt nervöst och väntade till min tur. När det var dags, bad jag en bön och körde in till "avrättningen", iaf som det kändes då. Snabbt ut ur bilen - flin, flin - skynda mig till bänken dit jag blev förpassad medans mitt lilla barn skall synas i sömmarna... eller skarvarna... eller vad det nu heter!

Hjälp helt plötsligt var de TVÅ som synade "barnet"... skruvandes, pratandes och SKRATTANDES... Jag dök ner i Aftonbladets trädgårdsbilaga från igår...

Killen var klar (förövrigt MYCKET trevlig att titta på... hahahaha vilka privilegier jag har som singel...) och närmade sig nästa pärs... Det skulle gås igenom även bromsar - även där tyckte jag mig märka att det tog lite längre tid än nödvändigt men till slut så var det dags för att glutta under pärlan!

Med pannan i djupa veck och denna förbannade manick där de skriver in alla fel (inga plus där inte... nej bara FEL!) så kommer han fram och frågar om jag skall med en sväng. Oj, vad jag önskade att det var vid ett annat tillfälle, så jag tackar aldra ödmjukas på frågan och lite nervöst hackar fram "nej, inte denna gång". Killen har iaf närvaro att  förstå mitt dilemma och skrattar (!), vänder sig sedan visslande om och sätter sig i min pärla.

Nu hade nästa offer kommit fram (även det en tjej - är det bara det täckta könet som besiktar bilar nuförtiden?) till samma bänk som undertecknad sitter vid... Nervös även hon (yes, jag e inte ensam) och undrar hur det går, "tja helvetet är snart över", säjer jag... Vi kommer båda fram till att det kanske börjar vara dags att lära sig något om dessa fantastiska makiner vi skjutsar runt ändan i. Hmm kanske en tanke när jag har så OOOTROOOLIGT lite att göra!!

ÄNTLIGEN dyker så bilprovningskillen upp - "hur gick det?" frågar jag nervöst ... Killen flinar och ger tummen upp - "Du kör en kanonbil! Det enda var att du måste fixa skyltbelysningen bak och kolla över handbromsen". "Jamen, ni var ju så ambitiösa när det gäller lamporna?" "Jo, jag såg att du inte riktigt hade skruvat fast lampan fram så vi gjorde det åt dig"... Säjer guldklimpen (som jag nu har döpt honom till).

Tack och adjö vi ses nästa år bilprovningen - tänk så lätt livet är just nu!!!

Njut av livet för nu går vi mot ljusare tider!!!!

Kram Kicks