Hej igen.

Någon klok person sa... livet är det som händer medan du planerar framtiden... Typ... Ja, jag hoppas att ni förstår vad jag menar...

Livet här på bloggen har inte varit så aktivt direkt, men det händer ändå saker i livet, som kallas Landströms. Upp och ner, som för er alla andra. Vi börjar med en liten uppdatering...

Kidsen - går nu i gymnasiet, år två. Det har börjat tillbringa mer och mer tid hemma i stan, vilket jag tycker är tråkigt för deras far, men de börjar ha hela sitt liv här med skola, kompisar och fritid. Då kan 2o kilometer vara enormt långt! Men det viktigaste är att det är 86 dagar kvar till den stora dagen, som dessutom sker en fredag! Pustar ut och tänker "18 ÅR helt ofattbart - mina småkillar"!!!

Jobbet/jobben - flyter på... har varit JÄVLIGT mycket under en längre period. Men eftersom jag tycker att det är kul, inspirerande och engagerande så har det fungerat, men jag VET att jag inte kommer att "ställa till" det så igen med en överfull almanacka!!!

Stugan - alla papper klara och arbetet har kommit riktigt långt! Vi är nu inomhus och härjar, golvåsar och trossbotten står på agendan! Här måste jag ge världens eloge till er som hjälpt och då tänker jag främst på lillebror, Nicke och Anki! Jag veeet jag är arbetselak o otålig, men tusen tack att ni har stått ut! Kommer alltid vara er djupt tacksam!

Sedan har jag provat att få in kort på hur det ser ut nu - men eftersom jag är född utan teknisk ådra så har jag inte hittat rätt knapp! Återkommer!

Fast livet egentligen är på topp så har jag ändå en olustig känsla i kroppen och knoppen. Kan inte riktigt sätta fingret på det men hittade en text i Amelia nr 2 9jan14 (som landade i brevlådan idag - tusen tack Anki!) Jag citerar för det kändes som det var skrivet till mig...

"Vid har vant oss att driva oss själva framåt. Hela tiden framåt. Fixa, presetera, gör rätt, gör mer. Vila inte, då kan du slappna av och oj, oj, oj då händer det nog något farligt. Och så fortsätter vi att piska oss själva, anklaga oss och driva oss framåt och spara på snällheten och förståelsen och mildrösten för andra. För vårdtagare, jobbarkompisar, barnen förstås, exet, familjen, killen och vännerna.

Det går inte. Inte i längden. Du blir tom. Empatitrött. Har inget att ge. Risken är att du till slut stänger av känslorna bara för att överleva och går in i någon slags grådimma..." 

KLOCKRENT! Jaha - vad gör jag åt detta då? Är det någon som har en kvick-fix?

Med allt detta skrivet så vill jag önska er ett fantastiskt 2o14! Kram och lev!

<a href="http://www.bloglovin.com/blog/1283672/?claim=bvntczn2fuw">Följ min blogg med Bloglovin</a>