"Jag är en underbar och grym brud. Och så skadar det ju inte att jag är riktigt jävla snygg också.Tycker man kan säga det varje gång man ser sig själv i en spegel. Så att man blir helt bortskämd och nästan lite trött på att höra det. =)... "

Satt ute och surfade lite just  och hamnade på en kul sida som peppade... jag tycker det var en helt suverän uppmaning!! Alla är vi så himla "duktiga" på att peppa/berömma/motivera/trösta ANDRA, men oss själva då??? När tar vi lite tid att faktiskt se oss i spegeln och tänka (eller skrika högt) FAAAAN vad jag e bra!!!

Under förra dagen (tisdag) hade jag förmånen att hålla i en utbildningsdag. Mycket roligt, intressant och lärorikt. Vi är två handledare under dagarna och detta var min och T´s sista "camp" tillsammans. Efter genomförd dag så hade vi en liten reflektionskvart tillsammans, lite feedback om insatser vi gjort och vad vi har lärt oss.

Det var tyst en lång stund, sedan bubblade det över... till viss del över att inte deltagarna hade tagit sitt ansvar, men samtidigt att vi kanske inte hade styrt upp tillräckligt, kanske inte varit lyhörda osv osv... Tvivlen gnagde i oss att vi inte riktigt hade infriat förväntningarna.

Nu har jag haft lite tid att smälta gårdagen och nu vill jag bara säja att vi gjorde en toppen insats! Vi bjuder på oss, vi delar med oss, vi bjuder in till dialog (ibland kanske lite för mycket?), vi är goa och glada!

Därför vill jag med denna blomma peppa mig själv, min kompis T och alla ni andra som ibland tvivlar! Tänk på att är syftet gott kan det sällan bli fel!

Kramiz!

Lördag... ledig...solen skiner...kidsen har lämnat boet för att komma tillbaka nästa torsdag (eller om det blir måndag eller nån annan dag)... dvs lugnet har lagt sig... huvudet surrar visserligen fortfarande efter gårdagens lilla happening, men inte så där otäckt som det kan göra ibland, utan bara  lite brus i högra örat. Har inte på nån musik, ingen TV det är bara ljudet från datorn som hörs (åsså då i huvudet). Ljuvligt, ljuvligt att det ibland är tyst. Det var någon klok person som en gång sa att "det är i tystnaden som du lär känna dig själv... " och det kanske inte är helt fel. Det är nog sunt att det är tyst någongång så vi vet hur kul vi har det när det inte är det.

Det här med att vara ensamstående mamma (eller pappa också för den delen)...får jag då någongång känna att det faktiskt är skönt att inte ha barnen? Eller är det så tabubelagt att man ska vilja vara med dem jämt. Ibland känns det som jag argumenterar med och mot (!) mig själv - för å ena sidan så trivs jag med att hitta på saker med dem, dela deras vardag med alla de problem och glädjeämnen tonåringar stöter på. Å andra sidan har jag fått ett enormt behov att bara vara själv... Är jag en sämre mamma då? eller kan det vara så att jag är helt normal? Men vissa egna behov också?

Fast tiden springer iväg - de är 13 nu - hur länge får man vara med? Hur länge får man kramar av 170 cm´s söner? Fast lite glad blir jag när jag idag fick höra att när jag igårkväll var bortbjuden så hade killarna varit förbi med sina kompisar o sett lite TV hemma... Så helt förtappad som mamma kanske jag inte är!

Så nu lutar jag mig tillbaka i solstolen på min halvt avskurade altan och njuter av lugnet o det faktum att jag är rätt bra mamma... för att hämta krafter till de kommer hem igen mina små troll!

Kramiz till er andra fantastiska människor - följ mitt råd och luta er tillbaka och njut att ni är just ni!

... alltså inte jag utan kära kärran...

Usch så hemskt har nästan inte sovit alls under de få timmar natten räckt... Det är nästan värre än att gå till gynekologen! Där vet jag iaf vad som händer och vad som bör göras... men när det kommer till bilen? Hmmm... varför måste det vara så förbannat svårt (jag kanske skall vara ärlig?) eller så OOOOTROOOLIGT ointressant?

Det är bara att hoppas på kidsen, att det skall tycka det är kul att skruva i bilar och hoppas att jag har toppenkontakt med dem om några år. Eller så får jag ge mig ut på "jakt" efter en bilintresserad kompis som kan ställa upp i vått och torrt??? Vad tror ni är lättast?

Tillbaka till förmiddagens äventyr... kom dit i god tid - satt nervöst och väntade till min tur. När det var dags, bad jag en bön och körde in till "avrättningen", iaf som det kändes då. Snabbt ut ur bilen - flin, flin - skynda mig till bänken dit jag blev förpassad medans mitt lilla barn skall synas i sömmarna... eller skarvarna... eller vad det nu heter!

Hjälp helt plötsligt var de TVÅ som synade "barnet"... skruvandes, pratandes och SKRATTANDES... Jag dök ner i Aftonbladets trädgårdsbilaga från igår...

Killen var klar (förövrigt MYCKET trevlig att titta på... hahahaha vilka privilegier jag har som singel...) och närmade sig nästa pärs... Det skulle gås igenom även bromsar - även där tyckte jag mig märka att det tog lite längre tid än nödvändigt men till slut så var det dags för att glutta under pärlan!

Med pannan i djupa veck och denna förbannade manick där de skriver in alla fel (inga plus där inte... nej bara FEL!) så kommer han fram och frågar om jag skall med en sväng. Oj, vad jag önskade att det var vid ett annat tillfälle, så jag tackar aldra ödmjukas på frågan och lite nervöst hackar fram "nej, inte denna gång". Killen har iaf närvaro att  förstå mitt dilemma och skrattar (!), vänder sig sedan visslande om och sätter sig i min pärla.

Nu hade nästa offer kommit fram (även det en tjej - är det bara det täckta könet som besiktar bilar nuförtiden?) till samma bänk som undertecknad sitter vid... Nervös även hon (yes, jag e inte ensam) och undrar hur det går, "tja helvetet är snart över", säjer jag... Vi kommer båda fram till att det kanske börjar vara dags att lära sig något om dessa fantastiska makiner vi skjutsar runt ändan i. Hmm kanske en tanke när jag har så OOOTROOOLIGT lite att göra!!

ÄNTLIGEN dyker så bilprovningskillen upp - "hur gick det?" frågar jag nervöst ... Killen flinar och ger tummen upp - "Du kör en kanonbil! Det enda var att du måste fixa skyltbelysningen bak och kolla över handbromsen". "Jamen, ni var ju så ambitiösa när det gäller lamporna?" "Jo, jag såg att du inte riktigt hade skruvat fast lampan fram så vi gjorde det åt dig"... Säjer guldklimpen (som jag nu har döpt honom till).

Tack och adjö vi ses nästa år bilprovningen - tänk så lätt livet är just nu!!!

Njut av livet för nu går vi mot ljusare tider!!!!

Kram Kicks

Jaha... nu e jag där... mamma till tonåringar!!! Trodde aldrig att jag skulle hamna där!! Men nu är dagen här och det har gått fort... har knappt hunnit med själv!

Med risk för att låta som en medelårstant så minns jag faktiskt livet som tonåring och mina älskade parents var inte så himla hippa... De var ju nära döden och (hjälp nu är jag där själv... ) Det var inte länge sedan, typ idag, som en kompis äldsta dotter messade och ville låna min bil när hon nu nästa vecka skulle köra upp och ville "stajla" för gumman... Hallå, det var ju aldelens nyligt JAG tog kortet! Hur länge sedan var det??? Tydligen snart 22 år sedan...

Men tillbaka till "memory lane"... Det var 13 år sedan jag låg på IVA och hade stora problem med att själv överleva... allergiker och allt... Men det är bland det bästa, jobbigaste, svåraste, "hemskaste" och mest underbara som jag har upplevt... fast nu med facit i hand... det är inte kul alla gånger att vara tonårsförälder och ibland vill jag spika upp "gullen" på ytterdörren! Imorgon bär det av (nej det är visst idag...) fast de vill inte vara med sin gamla mamma utan med sina "friends"...

Ha´re gott denna gång... (sorry, det har varit en kväll med "Temptations", röd vin på dunk och snack om utlandsresan som går av stapeln den 13 maj...) //Kicks

Jag har gått från 76 till 112 - och då menar jag inte midjemått...nä, utan kvadratmeter...

Under veckan har det varit mycket funderande på denna eventuella flytt, men nu e det klart! Kontraktet är underskrivet och kopierat. Flytten sker om ca två månader...

Nu har jag en favvo till inom vaktmästarkåren här i området. Min "gamla" vm (vaktmästare) har legat hemma i hemska plågor... ryggen (obs! du måste vara på benen till nästa helg... din svägerska/min jobbarkompis fyller 50!! Upp och hoppa!). Så besikningen imorse var tillsammans med nästa guldklimp! Jag hade en "liten" lista på mina önskemål, t ex måla om taket i köket, måla om toan nere, lite tapeter... ni vet sånt jag bara MÅSTE få fixat. "Inga problem" sa guldklimpen! VA! Inga förhandlingar?? Inga  hundögon?? Ingen kvinnlig list?? Bara så där?? Otroligt! Skulle det bara jobba dessa fantastiska människor här så skulle folk vallfärda hit!... men det finns ju de som gått i en annan skola...

Timmen efter var jag nere på jorden igen. Hade då åkt till kontoret och skulle skriva under kontraktet att jag skulle ha lägenheten och vad var det som mötte mig? Skulle jag få en enkät under näsan där jag skulle skriva bedömning på bemötande hade det INTE varit någon vacker syn. Han sa inte hej/välkommen/tja/jag heter... Nä du! Knäpptyst... mumlade fram "personnummer..." och var sedan tyst i 5 minuter vilt knappande på datorn framför sig (än en gång stärks min fördom om att ni grabbs bara kan göra en sak i taget...sorry). "ska du ha kvar garaget?" fortsatte ovannämnda personlighet. "Ja" repliketerade undertecknad. "klart! nu måste du säja upp din gamla..." sa det "och skriva att du skall flytta ut 15 juni"... STOPP! Vad menade det?? 1 juni var tanken och visst har jag 1 månads uppsägning?" "Jo, sa blå T-shirten, men vi vill ju hyra ut din lägenhet så snart som möjligt..." Jamen jag vet ju inte när jag kommer in, eftersom det skall göras om i lägenheten som jag ska in i och de skall j in i hus o vet inte vilken dag...". "Allt sånt sker under din kontraktstid!" sa helvetet med överlägsen attityd!

Skyndade mig att skriva på och kasta mig ut genom dörrarna! "Glöm inte att säja upp lägenheten sista april", sa killen som jag aldrig mera hoppas jag ser!

Ja, ja nu e lägenheten vår och vi flyttar in på 2 månader! Yieppie!!!