Nu sitter jag här igen framför datorna när jag egentligen skulle packa i vild förtvivlan... men, men jag har hela natten på mig. Jag grävde runt lite och hittade ett kladdpapper som jag skrev när jag hade nyseparerat, före allt det onda hände. Tänkte nu återge det så det inte försvinner...

Vändpunkten

Hej! 36 år, singel, lite småmullig och ensamstående med två barn som snart fyller 10. Det är en verklighet för många, men nu har det hänt mig och det är mitt liv som har ställts på ända.

"Det händer inte mig" tror många och jag kan ärligt säga att jag har tillhört den skaran under hela min tid som sambo. Nu ser jag världen ur ett lite annorlunda perspektiv. Det går inte bara följa med strömmen ibland måste man simma motströms för att nå dit man vill. Min separation har verkligen varit en vändpunkt i mitt liv.

Vår saga började sommaren 1987. Vi träffades ljuv musik uppstod och flyttlassen gick rätt snabbt in i gemensam bostad. Livet lekte, vi utforskade varandra, reste mycket omkring, arbetade båda heltid så ekonomin var inget stort problem, myste och umgicks på fritiden. Vi trivdes och även vardagen var spännande.

Efter nio år tillsammans så fick vi två underbara killar, som än mera bidrog till familjelyckan. Vi skaffade hus och combi.. ja, jag vet... vi blev riktiga medel-Svenssons. Men efter 18 år tillsammans är det här livet nu slut.

Början till slutet var när min dåvarande sambo kom hem och sa de förlösande orden; "Det här går inte längre..."

Chock, förtvivlan, likgiltighet, aggressivitet och tillslut acceptans har jag hunnit gå igenom från den dagen.

Skulle vi separera? Vi som alltid hade varit det sociala paret, som fixat och donat och tagit hand om allt och alla. Ska VI separera?

Idag förstår jag precis orden som Chapeau skriver om sin separation "det har varit en flykt för att inte behöva ta hand om de problem som vi själva har haft". Jag behöver nu faktiskt återskapa kontakten med mig själv - hur skall jag återskapa mig själv och bli lycklig igen?

Endel är att våga släppa taget om det dåliga i livet och behålla det goda. En separation är naturligtvis en process att hitta sig själv igen. Idagsläget behöver jag endast ta ansvar för mig själv och mina barn. Jag behöver inte tassa på tårna för att vara någon annan tillags.

När vissa människor pratar om vändpunkter i sitt liv nämner de ofta att det har upplevts som en typ av "räddning", (det känns som ett starkt ord för mig men kalla det vändning då). Min vändpunkt stod min kurator Inga-Lill för med frågan "känns det idag som att XX är den rätte för dig - utmanar han dina sinnen?". Den kom som en bomb när jag mådde som sämst med ångest och hela batteriet och till min förvåning tvekade jag med svaret...

Jag började fundera att det kanske är så att vi tillslut växer ifrån varandra. Vi kände varandra så väl och hade gått på i samma tofflor för att det hade varit bekvämt och behagligt. Nu går jag utan och ibland är det kallt och gör ont, men ibland är det härligt att gå barfota och vifta på tårna.

Jag uppskattar vänner och relationer på ett annat sätt nu och tycker att det är bra att jag faktiskt haft det svårt för att få ett annat perspektiv på livet. Jag vårdar de jag har runt mig och tar mera tid för mig själv och mina barn, istället för att vara den perfekta mamman i det perfekta förhållandet med de perfekta barnen i det perfekta huset.

Visst har jag mina jobbiga stunder också. Det är från början många praktiska saker som skall göras klart, samtidigt som jag saknar det gamla livet lite, framför allt det sociala. Nu blir jag t ex inte hembjuden på samma sätt, tjejer ser mig som ett hot och killar vet inte vad de skall säja eller göra för att jag inte skall tro att de stöter på mig.

Idag vågar jag i större utsträckning stå för vad JAG tycker och tänker. Jag vet att det bara är jag som kan förändra mig själv och jag vet idag vad jag tycker är viktigt i mitt liv. Visst är det ledsamt att förlora den person som jag tillbringat så stor del av mitt liv med, men det bra med den relationen bär jag med mig. Tänk på; "För mig är det inte längre väsentligt syster att min lilla vrå av världen skiner perfekt"... Anita Wikman

Tack för att ni läste...

Nu är det bara ett par dagar kvar i denna lägenhet. Hur kan jag sammanfatta den tiden?? Tja, det har varit klart ett lyft att få bo i en liten radhuslägenhet, en liten tomt att pyssla i och inte så mycket att hålla reda på. Men nu har den tjänat sitt syfte och jag och kidsen går vidare.

Men varför jag nu sätter mig ner och tar mig tid att skriva några rader det är att det just har slagit mej...f-n vad jag har samlat på mig MYCKET saker på så kort tid! Just nu är jag i värsta flyttstöket och det verkar ALDRIG ta slut!!!! När insikten sjönk in var när jag packade ner filtar som jag har spritt ut lite överallt, jag lovar att jag har ingen nojja när det gäller dessa tingestar... visserligen är jag frusen av mig men HERREGUD det må ju finnas gränser... Jag "hittade" inte mindre än 11 stycken... ELVA!!!!! Om det är dessa kvantiteter när det gäller filtar - vad är det då inte på väskor, dit jag inte har kommit ännu och faktiskt tycker om att shoppa! Tanken svindlar...

Nu är pausen slut och fröken går tillbaka till projekt "move".

Tjingeling på er och tänk en gång till när ni handlar "har jag verkligen brist på varan...??!

Sitter och bläddrar i en tänkvärd bok, eller egentligen är det ett häfte/handbok för stressade nutidsmänniskor. Iallafall fastnade jag för orden nedan... Gör mig en tjänst och fundera på dem...

I alla situationer i livet kan du göra egna val.

En del avstår från att göra egna val

och låter andra välja, styra och besluta åt dem.

Om valet sedan inte "blev rätt" kan de

bekvämt skylla på dem som gjorde valet.

Att inte välja är också ett val!

Vad väljer du att göra med resten av ditt liv?

Sköt om dig och fundera... Kram Kicks

"Jippi nu är våren här!" tänker du kanske så här under våren när majsolen tittar fram. Fåglarna kvittrar, det är ljust större delen av dygnet, inte lika mycket utekläder att hålle reda på. Vi här uppe i norr kanske till och med blir lite gladare, mer pratsamma och lätta till sinnet när sista vårmånaden har intagit almanackan...

Nu är inte alla "tjoho" så kul, mysigt och trevligt att det blir vår... och jag tillhör då den senare katagorin. Visst tycker jag också att det är mysigt nu när vi kan börja sitta ute o äta, sätta sig i en solstol o titta på solen en stund. Men våren har alltid för min del inneburit snörvlande, kliande, rinnande och ett ständigt medicinerande. När jag blivit vuxen så har våren inneburit JOBB (det skall ju ARBETAS så förbaskat mycket...putsa fönster, ut med vinterkläder, skura och feja inom- o utomhus och inte att förglömma DEN PERFEKTA TRÄDGÅRDEN!!!). Jag har rent ut sagt tyckt att våren har varit pest!

Nu har pendeln svängt lite. Astman har med åldern försvunnit, trädgården har försvunnit i och med separationen, huset med ALLA j..la fönster har gått samma väg.

Nu börjar jag t o m tycka att det är rätt så kul att ha TVÅ rabatter och en gräsplätt på 3 x 6 meter, som jag kan skämma bort med min ömma vård....

Nu skulle bara orken finnas där - jag hoppas att den tröttheten som jag just nu "släpar" på snart skall ge med sig. Här knaprar vi c-vitaminer (både i tablettform o apelsinform), järn (flytande o platt) samt rosenrot... så snart kommer jag att studsa fram mot sommaren. När jag på onsdag i nästa vecka sätter mig på ett flyg till varmare nejder tillsammans med goda vänner... ja ni, då kommer jag att vila till mig orken att flytta i slutet av maj.

Till er alla vårnördar - hoppas att ni lyckas smitta ner mej också med er glädje över att våren är här. Till er andra vårmissnöjda - vi e ju goa o glada resten av året så min tanke var som följer... om vi alla tar vårt ansvar så finns det ju alltid någon under de olika årstiderna som kan pigga upp de andra så det blir jämnvikt...

Kram på er!