Nu sitter jag här igen framför datorna när jag egentligen skulle packa i vild förtvivlan... men, men jag har hela natten på mig. Jag grävde runt lite och hittade ett kladdpapper som jag skrev när jag hade nyseparerat, före allt det onda hände. Tänkte nu återge det så det inte försvinner...

Vändpunkten

Hej! 36 år, singel, lite småmullig och ensamstående med två barn som snart fyller 10. Det är en verklighet för många, men nu har det hänt mig och det är mitt liv som har ställts på ända.

"Det händer inte mig" tror många och jag kan ärligt säga att jag har tillhört den skaran under hela min tid som sambo. Nu ser jag världen ur ett lite annorlunda perspektiv. Det går inte bara följa med strömmen ibland måste man simma motströms för att nå dit man vill. Min separation har verkligen varit en vändpunkt i mitt liv.

Vår saga började sommaren 1987. Vi träffades ljuv musik uppstod och flyttlassen gick rätt snabbt in i gemensam bostad. Livet lekte, vi utforskade varandra, reste mycket omkring, arbetade båda heltid så ekonomin var inget stort problem, myste och umgicks på fritiden. Vi trivdes och även vardagen var spännande.

Efter nio år tillsammans så fick vi två underbara killar, som än mera bidrog till familjelyckan. Vi skaffade hus och combi.. ja, jag vet... vi blev riktiga medel-Svenssons. Men efter 18 år tillsammans är det här livet nu slut.

Början till slutet var när min dåvarande sambo kom hem och sa de förlösande orden; "Det här går inte längre..."

Chock, förtvivlan, likgiltighet, aggressivitet och tillslut acceptans har jag hunnit gå igenom från den dagen.

Skulle vi separera? Vi som alltid hade varit det sociala paret, som fixat och donat och tagit hand om allt och alla. Ska VI separera?

Idag förstår jag precis orden som Chapeau skriver om sin separation "det har varit en flykt för att inte behöva ta hand om de problem som vi själva har haft". Jag behöver nu faktiskt återskapa kontakten med mig själv - hur skall jag återskapa mig själv och bli lycklig igen?

Endel är att våga släppa taget om det dåliga i livet och behålla det goda. En separation är naturligtvis en process att hitta sig själv igen. Idagsläget behöver jag endast ta ansvar för mig själv och mina barn. Jag behöver inte tassa på tårna för att vara någon annan tillags.

När vissa människor pratar om vändpunkter i sitt liv nämner de ofta att det har upplevts som en typ av "räddning", (det känns som ett starkt ord för mig men kalla det vändning då). Min vändpunkt stod min kurator Inga-Lill för med frågan "känns det idag som att XX är den rätte för dig - utmanar han dina sinnen?". Den kom som en bomb när jag mådde som sämst med ångest och hela batteriet och till min förvåning tvekade jag med svaret...

Jag började fundera att det kanske är så att vi tillslut växer ifrån varandra. Vi kände varandra så väl och hade gått på i samma tofflor för att det hade varit bekvämt och behagligt. Nu går jag utan och ibland är det kallt och gör ont, men ibland är det härligt att gå barfota och vifta på tårna.

Jag uppskattar vänner och relationer på ett annat sätt nu och tycker att det är bra att jag faktiskt haft det svårt för att få ett annat perspektiv på livet. Jag vårdar de jag har runt mig och tar mera tid för mig själv och mina barn, istället för att vara den perfekta mamman i det perfekta förhållandet med de perfekta barnen i det perfekta huset.

Visst har jag mina jobbiga stunder också. Det är från början många praktiska saker som skall göras klart, samtidigt som jag saknar det gamla livet lite, framför allt det sociala. Nu blir jag t ex inte hembjuden på samma sätt, tjejer ser mig som ett hot och killar vet inte vad de skall säja eller göra för att jag inte skall tro att de stöter på mig.

Idag vågar jag i större utsträckning stå för vad JAG tycker och tänker. Jag vet att det bara är jag som kan förändra mig själv och jag vet idag vad jag tycker är viktigt i mitt liv. Visst är det ledsamt att förlora den person som jag tillbringat så stor del av mitt liv med, men det bra med den relationen bär jag med mig. Tänk på; "För mig är det inte längre väsentligt syster att min lilla vrå av världen skiner perfekt"... Anita Wikman

Tack för att ni läste...

 

Killeen

4 juni 2009 01:56

Klart att man ska å vidare. Tar man inte hand om sig själv, så kan man int heller hitta lyckan. Se nu till att vårda dig och barnen, så finns lyckan runt hörnet - kika där.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej igen. Någon klok person sa... livet är det som händer medan du planerar framtiden... Typ... Ja, jag hoppas att ni förstår vad jag menar... Livet här på bloggen har inte varit så aktivt direkt, men det händer ändå saker i livet, som kallas Lan...

Torsdag och veckans sista arbetsdag för imorgon är jag LEDIG!!! Sitter och finurlar över saker och ting - och har egentligen ingenting att skriva om. Tyckte bara att det var dags. Blev lite inspirerad av högläsning som vi hade på Kommunals expedition...

Jaha då var det dags igen då... Rivning ja... Vi hade ju rivit tillbyggnaden eftersom det visade sig att det inte var någon barack under, så det var lätt att flytta. Det visade sig vara lösvirkes så beslutet blev att riva den och Lars o Birgitta sk...

Nu har jag inte skrivit på ett tag för jag har rent inte haft tid... Men har även kommit på att jag kan skriva för att sedan spara det och bestämma när det skall publiceras :) Wow, Landströmskan lär sig massor varje dag!!! Tja hur var det nu med ri...

Urk usch å fy... får jag börja med lite klagomål på denna fredagseftermiddag... Min kära mor ville att jag skulle gå till Bygg och mijlökontoret här i schtaan för att verkligen kolla att allt är ok när det gäller min nya stuga och flytt osv... Och ...